Här och nu.

Ja, här och nu. Här och nu sitter jag här. Här. Nu. Jag. Och skriver. Lite galet faktiskt. Men, känns så rätt. Äntligen! skriker mitt inre. Äntligen får mina fingrar skapa ord. Äntligen får mitt inre flöda.  Mina tankar och känslor sättas på pränt via mina fingrar. Skriva utan att tänka. Skriva utan att veta om vad. Skriva utan att ha en plan. Kravlöst. Utan bedömning. Bara vara. Bara göra. Låta mitt kreativa jag få visa sig. Äntligen.
En nära vän sa till mig en gång: – Tillslut kan man inte hålla det inom sig.
Så sant. Jag har en längre tid känt en olustig känsla inom mig. En spänning över bröstet och inom mig. Som om något velat komma ut. Inte oro eller ångest. Utan något annat. Något har knackat på dörren. En känsla. Som om funderandet satt sig fysiskt. Det har varit ett virrvarr i knopp och kropp.
Helgen som gick tillbringade jag tillsammans med ett gäng kvinnor. Det blev en helg med nya bekantskaper, härliga energier, häftiga möten, tårar, skratt, utmaningar, allt i en sann öppenhet och tillit till varandra. Där och då fick mitt virrvarr utlopp, inte bara i ord, utan jag gav det chans att lite reda ut sig själv. Att trassla ut sig själv. Jag insåg så tydligt, att om jag inte försöker leta upp ett svar som jag så gärna vill ha eller som jag tror är svaret, utan litar på att det finns en skriven plan för mig, så kommer jag att få det visat för mig. Det gäller att vara öppen. Att våga stanna upp och vara öppen. Då kan allt hända.
Så jag öppnar dörren och ser med nyfikenhet fram emot var som finns bakom den. Det är dags. Här och nu.