Blogg

Nya steg

Reflekterar. En timme tills jag behöver gå. Innan dess ska de vanliga rutinerna göras och Maia ska få sin promenad. Och jag också. Men tid finns ändå. Känns bra,  skönt. Jag kommer att hinna och har ändå luft i ”schemat”. Upptäcker efter en stund att timmen blivit 45 minuter. Vad hände? Känner också hur den goa känslan i kroppen ändrats. Huvudet känns grumligt och känslan av luftighet har bytts ut av en känsla av trängsel. Jag sitter med mobilen i handen. Utan att jag egentligen reflekterat över vad som hände eller vad jag gjort, har jag lagt en kvart på mobilen. Gav den tiden mig något? Ja, en grumlig känsla i mitt huvud och mindre tid till efterlängtad promenad och mindre utrymme till någon annans behov – Maias. Det tjänar ingenting till att gå in och döma mig själv. Det som hänt har hänt. Det är ok.  Det jag däremot fick var en reflektion och en medvetenhet om att något ”tagit” min uppmärksamhet. Våra automatiska handlingar och tankar är svåra att bryta och kanske måste vi inte alltid göra det. Men, träning i mindfulness ger oss möjlighet att ta tillbaka vår uppmärksamhet på det som händer i nuet. På så sätt blir vi mer här och nu och kan göra mer medvetna val, upptäcka vad vi känner och tänker och reflektera och se det som sker omkring oss. Med en medvetenhet kan vi stanna upp, reflektera och upptäcka vad vi mår bra av och hur vi vill ha det. Kanske är det nya steg att ta? Kom Maia.

Ett Nytt År!

Vad är det som händer där på nyårsnatten? När klockans visare står på några minuter i tolv. Vi räknar räknar ned. Så slår det tillslut om till det magiska kl. 00.00. Pang, pang, en massa smällare firar in det nya året! Tjo och tjim. Skååål! Gott nytt år hälsar vi varandra! Sen blir det tyst.  Poff! Som om luften går ur. Poff! (om jag säger ordet tyst för mig själv, kan jag känna hur intetsägande det låter) En liten däven stämning och känsla infinner sig där på småtimmarna. Jaha, vad händer nu? Vad har vi väntat på? Ja, vad har vi väntat på egentligen? Har vi överhuvudtaget funderat på det? Det kanske är bra som det är? Att lunka på. Att lunka vidare så som vi brukar ha det….Eller? Vi vill vi ha förändring? Bara för att? Vill vi kasta av tyngden av något gammalt? Något jobbigt som legat över oss senaste året? Kanske ser vi tolvslaget som en chans till något nytt?

Ett nytt år, ett blankt blad. Det är min känsla. I år. Som en rening. Som att stiga ut ur en renande kall dusch, där vattnet sköljt över hela mig. Jag går in i något nytt.

Jag är oerhört tacksam för allt jag varit med om under 2018. Ibland jobbiga saker. Mycket jobbiga saker. Ibland och ofta bra saker. Ibland roliga saker. Ibland saker som får mig att le med själen, som t ex ett samtal med en god vän. Vad jag än varit med om så har det gett mig erfarenheter och visdom. Erfarenheter som jag bär med mig på min vandring i mitt liv på ett nytt år.

Så vad händer? Mmm, jag suger på karamellen och får se vilka smaker som träder fram. Jag är nyfiken och tror att om vi tillåter oss att vara medvetet närvarande kan vi se och känna signaler som hjälper oss på traven genom livet. Som ger oss guidning. Att lita på magkänslan helt enkelt.

Gott nytt år!! Poff!

Allt jag behöver nu är att hitta mig själv igen….

En text till den person jag blir när jag spinnar på. När viljan blir större än kraften och som tillslut urlakar mig. Gamla mönster som inte är bra för mig och som ska brytas, men sååå svårt. Det är lätt att falla in i de gamla mönstren, som är de enkla vägarna, de jag alltid haft. Men, när jag sedan står utan dem, är jag naken och tom, huset blir tomt. Tomt. Något nytt kan skapas. Ett nytt frö kan sättas och få gro. Befriande.  
Texten ger mig space och lugn. Den får mig tillbaka till min kärna och själ, från där min brinnande låga utgår. Där mår jag bra. Där vill jag vara. Där finns min styrka. Dags att stäppa tillbaka och grunda. Tack Universum för att du påminner och ger mig signaler. 

Allt jag behöver…..

Allt jag behöver nu är tid, tid att komma över dig. Tid att samla ihop, det som är kvar av mig.
Allt jag behöver nu, är lugn och ro. Att hitta en plats någonstans, där jag kan sätta ett frö som kan få gro.

Allt jag behöver nu, är att hitta mig själv igen. Det kommer kanske inte att bli lätt, men jag vet inget annat sätt. Så låt mig va.
Så om du ser dig som en vän, kom inte hit igen. Du gör bara saken värre än den är. Till och med du borde kunna se, att allt jag behöver nu, är att få va i fred.

Huset ser så tomt ut , nu när dina saker är borta. Tack gode Gud i alla fall för att nätterna är så korta. Det är svårt att somna, det är svårt att vakna ensam.
Folk frågar hur du mår och jag hittar på nåt svar. Och av de vänner som vi umgicks med finns det inte många kvar. Det är svårt nog att hålla kontakten med de jag har.

Allt jag behöver nu, är att hitta mig själv igen. Det kommer kanske inte att bli lätt, men jag vet inget annat sätt. Så låt mig va.
Så om du ser dig som en vän, kom inte hit igen. Du gör bara saken värre än den är. Till och med du borde kunna se, att allt jag behöver nu, är att få va i fred.

                                                                                                                                 Lisa Nilsson

Närvarande mamma?

Ligger och håller om sonen, som är hemma från skolan idag. Han ska försöka somna om. Det tar tid. Kan han inte somna snart, så jag kan fortsätta med det jag höll på med när han ropade, tänker jag tyst. Han ropade för att han ville ha sin mammas närhet. Lite pustande gick jag upp med en önskan om att, det går nog fort. Mina tankar far iväg på allt som jag ska göra idag. Planer på saker som jag vill göra. Här hemma. Resor. Vädret. Jobbet. Plötsligt slås jag av att jag inte är närvarande. Jag ligger tätt intill min son som vill ha min närhet. Jag finns där, men ändå inte. Intressant tanke. Jag tänker ofta, vad tiden går fort. Jag vill stanna tiden. Ofta sker det, då jag tänker och inser att mina barn växer. Blir stora och det lilla inte finns kvar längre. Så vad händer nu? I ena andetaget tänker jag att jag vill stanna tiden för att få vara kvar i deras barnaår, samtidigt ligger jag här och tänker mig bort. Är frånvarande. Jag kryper ännu närmre och med en närvarande tanke njuter jag av att få vara en mamma och ha en son som behöver mig. Vill ha min närvaro. Och jag vill ge min närvaro.  I Nuet.

Vårskrik

En konstig känsla har slagit rot i min kropp och knopp. Åh, vet inte vad det är. Det liksom kryper i mig. Som om en knopp ska brista. Frustrerande. Om jag ändå hade en ”Ronjaskog”. Då skulle jag ta mig ut i den. Långt, långt skulle jag gå. Jag skulle ta mig till en liten glänta. Där bland höga tallar, med vårsolens strålar som letar sig ner mot marken, skulle jag stanna.  Med mina armar utsträckta skulle jag ta i med all min kraft, ända ifrån tårna. Och jag skulle skrika. Ja, oj vad jag skulle skrika. Ett sådant där befriande skrik. Ett riktigt vårskrik. Gärna gällt och högt. Åh, vad det skulle kännas skönt. Det känner jag för.

Vem gör mitt val?

Tittar på mina nya glasögon och tänker: De blev väl bra? Nu gjorde jag väl rätt val? Visst var det väl det de här som var bäst? Hm.Vem frågar jag? Varför frågar jag? Intressant….

När vi gör olika val, vem frågar vi då? Vem får styra våra val? Vem eller kanske vilka ger vi den stora äran att få vara våra vägvisare? Kanske är det inte så konstigt i stora svåra val, men också i lättare val. Låter vi rådgivarna förbli rådgivare i våra val, eller låter vi råden bli till verklig handling? Tar vi in råden och begrundar dem utifrån våra egna värderingar, stöter och blöter och känner efter vad som är rätt för mig? Låter råden bli en berikande bricka i valen, som gör att vi får tänka efter lite till om vad som är bäst utifrån mig själv och min magkänsla? Eller låter vi rådgivarna och råden ta för stor plats, och liksom bli det som gäller, utan dem kan vi liksom inte fatta egna beslut? Vad händer när vi låter andras råd och åsikter ta över och vi glömmer att känna efter vad som är min vilja? Vad säger min magkänsla?

När jag kraschade för drygt 2 år sedan, var jag helt tömd. Jag hade tappat bort mig själv. Min magkänsla hade gått och gömt sig, säkert för att den blivit undanskuffad i många år. Ja, egentligen väldigt många år. Inte helt i alla år, men alltför många gånger. Jag visste inte längre vad jag ville eller gillade. Vart hade Johanna tagit vägen? Vad ville Johanna?  Efterföljande depression gjorde att jag var tvungen att leta. Börja om på ett blankt papper. Jag hade inget val. Jag behövde leta efter något. Men, visste inte efter vad. Från att vara helt tom, försiktigt fylla på med ömhet och kärlek till mig själv. Genom att ha tålamod och låta det ta tid. Vid ett tillfälle under denna period delade jag mina tankar om en situation som hade stört mig, till en vän. Jag ville gå den enkla vägen och få ett svar om hur jag skulle göra. Gå den väg som jag valt så många gånger. Enklast så. Få ett råd och liksom gå på det. Hon satt och lyssnade tålmodigt, länge och väl, utan att svara förstående eller bejakande. Bara lyssnade medvetet.  Hon sa bara tillslut: -Svaret finns inom dig Johanna. Bara du vet vad som är rätt och hur du ska göra.

Där och då hände något med mig. Jag tog till mig orden och funderade länge. Vännen påminde mig många gånger under olika samtal om att jag har svaren inom mig. Bara jag har svaret. Efter mer än ett halvår hos psykologen, otaliga timmar av samtal utan att få några ordentliga råd, trillade det också ner även där. Jag hade tyckt att vad konstigt att jag inte fått några råd. Varför kan hon inte bara säga hur och vad jag skall göra, så gör jag det och jag blir bra. Men, det funkar ju inte så. Jag förstod tillslut att det är ju jag som gör resan. Det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Det är jag, Johanna. Äntligen förstod jag. Jag hade hittat magkänslan.

Att lita på magkänslan är ju ett gammalt uttryck. Men, åh så bra det är. Och så enkelt egentligen. Vilken häftig vägvisare vi alla har. Inom oss. Som bara vet hur vi ska göra. Det är såklart inte alltid så enkelt, men vi kan alltid ställa oss frågan. Vi äger frågan. Vad säger magkänslan?

När jag valde nya glasögon ville jag utmana mig själv medvetet i dessa tankar. Glasögon kan ju vara ett sätt att ändra stil. Om man vill. Och ändrar man då stil medvetet? Vad är en stil? Sätter jag min stil, eller någon annan? Är det viktigt om några stilar på bågar är ”inne” nu? Eller vill jag gå på det som jag vill ha? Hur tänker jag? Spelar det någon roll för mig? Intressant det här med att man tar hem några par glasögon för att prova hemma och för att ofta visa andra och få andras åsikt. Varför? Vad det viktigt för mig att få andras åsikt? Intressant att få stöta den frågan lite. Liten oviktig fråga kanske, eller är det det?
Det blev några vändor till glasögonbutiken. Engagerade nästan hela personalen, flera gånger dessutom. Inte för att jag ville veta vad de tyckte, utan för att jag aldrig hittade de där som kittlade rätt i magkänslan. Men, tillslut föll valet på ett par, som flera som jag visat dem för inte tyckte var dem jag passade bäst i. Men, det spelade ingen roll. Jag litade på magkänslan. Och det häftiga är, att det är bara jag som har svaret om det blev rätt.

Här och nu.

Ja, här och nu. Här och nu sitter jag här. Här. Nu. Jag. Och skriver. Lite galet faktiskt. Men, känns så rätt. Äntligen! skriker mitt inre. Äntligen får mina fingrar skapa ord. Äntligen får mitt inre flöda.  Mina tankar och känslor sättas på pränt via mina fingrar. Skriva utan att tänka. Skriva utan att veta om vad. Skriva utan att ha en plan. Kravlöst. Utan bedömning. Bara vara. Bara göra. Låta mitt kreativa jag få visa sig. Äntligen.
En nära vän sa till mig en gång: – Tillslut kan man inte hålla det inom sig.
Så sant. Jag har en längre tid känt en olustig känsla inom mig. En spänning över bröstet och inom mig. Som om något velat komma ut. Inte oro eller ångest. Utan något annat. Något har knackat på dörren. En känsla. Som om funderandet satt sig fysiskt. Det har varit ett virrvarr i knopp och kropp.
Helgen som gick tillbringade jag tillsammans med ett gäng kvinnor. Det blev en helg med nya bekantskaper, härliga energier, häftiga möten, tårar, skratt, utmaningar, allt i en sann öppenhet och tillit till varandra. Där och då fick mitt virrvarr utlopp, inte bara i ord, utan jag gav det chans att lite reda ut sig själv. Att trassla ut sig själv. Jag insåg så tydligt, att om jag inte försöker leta upp ett svar som jag så gärna vill ha eller som jag tror är svaret, utan litar på att det finns en skriven plan för mig, så kommer jag att få det visat för mig. Det gäller att vara öppen. Att våga stanna upp och vara öppen. Då kan allt hända.
Så jag öppnar dörren och ser med nyfikenhet fram emot var som finns bakom den. Det är dags. Här och nu.