Tittar på mina nya glasögon och tänker: De blev väl bra? Nu gjorde jag väl rätt val? Visst var det väl det de här som var bäst? Hm.Vem frågar jag? Varför frågar jag? Intressant….
När vi gör olika val, vem frågar vi då? Vem får styra våra val? Vem eller kanske vilka ger vi den stora äran att få vara våra vägvisare? Kanske är det inte så konstigt i stora svåra val, men också i lättare val. Låter vi rådgivarna förbli rådgivare i våra val, eller låter vi råden bli till verklig handling? Tar vi in råden och begrundar dem utifrån våra egna värderingar, stöter och blöter och känner efter vad som är rätt för mig? Låter råden bli en berikande bricka i valen, som gör att vi får tänka efter lite till om vad som är bäst utifrån mig själv och min magkänsla? Eller låter vi rådgivarna och råden ta för stor plats, och liksom bli det som gäller, utan dem kan vi liksom inte fatta egna beslut? Vad händer när vi låter andras råd och åsikter ta över och vi glömmer att känna efter vad som är min vilja? Vad säger min magkänsla?
När jag kraschade för drygt 2 år sedan, var jag helt tömd. Jag hade tappat bort mig själv. Min magkänsla hade gått och gömt sig, säkert för att den blivit undanskuffad i många år. Ja, egentligen väldigt många år. Inte helt i alla år, men alltför många gånger. Jag visste inte längre vad jag ville eller gillade. Vart hade Johanna tagit vägen? Vad ville Johanna? Efterföljande depression gjorde att jag var tvungen att leta. Börja om på ett blankt papper. Jag hade inget val. Jag behövde leta efter något. Men, visste inte efter vad. Från att vara helt tom, försiktigt fylla på med ömhet och kärlek till mig själv. Genom att ha tålamod och låta det ta tid. Vid ett tillfälle under denna period delade jag mina tankar om en situation som hade stört mig, till en vän. Jag ville gå den enkla vägen och få ett svar om hur jag skulle göra. Gå den väg som jag valt så många gånger. Enklast så. Få ett råd och liksom gå på det. Hon satt och lyssnade tålmodigt, länge och väl, utan att svara förstående eller bejakande. Bara lyssnade medvetet. Hon sa bara tillslut: -Svaret finns inom dig Johanna. Bara du vet vad som är rätt och hur du ska göra.
Där och då hände något med mig. Jag tog till mig orden och funderade länge. Vännen påminde mig många gånger under olika samtal om att jag har svaren inom mig. Bara jag har svaret. Efter mer än ett halvår hos psykologen, otaliga timmar av samtal utan att få några ordentliga råd, trillade det också ner även där. Jag hade tyckt att vad konstigt att jag inte fått några råd. Varför kan hon inte bara säga hur och vad jag skall göra, så gör jag det och jag blir bra. Men, det funkar ju inte så. Jag förstod tillslut att det är ju jag som gör resan. Det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Det är jag, Johanna. Äntligen förstod jag. Jag hade hittat magkänslan.
Att lita på magkänslan är ju ett gammalt uttryck. Men, åh så bra det är. Och så enkelt egentligen. Vilken häftig vägvisare vi alla har. Inom oss. Som bara vet hur vi ska göra. Det är såklart inte alltid så enkelt, men vi kan alltid ställa oss frågan. Vi äger frågan. Vad säger magkänslan?
När jag valde nya glasögon ville jag utmana mig själv medvetet i dessa tankar. Glasögon kan ju vara ett sätt att ändra stil. Om man vill. Och ändrar man då stil medvetet? Vad är en stil? Sätter jag min stil, eller någon annan? Är det viktigt om några stilar på bågar är ”inne” nu? Eller vill jag gå på det som jag vill ha? Hur tänker jag? Spelar det någon roll för mig? Intressant det här med att man tar hem några par glasögon för att prova hemma och för att ofta visa andra och få andras åsikt. Varför? Vad det viktigt för mig att få andras åsikt? Intressant att få stöta den frågan lite. Liten oviktig fråga kanske, eller är det det?
Det blev några vändor till glasögonbutiken. Engagerade nästan hela personalen, flera gånger dessutom. Inte för att jag ville veta vad de tyckte, utan för att jag aldrig hittade de där som kittlade rätt i magkänslan. Men, tillslut föll valet på ett par, som flera som jag visat dem för inte tyckte var dem jag passade bäst i. Men, det spelade ingen roll. Jag litade på magkänslan. Och det häftiga är, att det är bara jag som har svaret om det blev rätt.
johanna i nuet 