Vårskrik

En konstig känsla har slagit rot i min kropp och knopp. Åh, vet inte vad det är. Det liksom kryper i mig. Som om en knopp ska brista. Frustrerande. Om jag ändå hade en ”Ronjaskog”. Då skulle jag ta mig ut i den. Långt, långt skulle jag gå. Jag skulle ta mig till en liten glänta. Där bland höga tallar, med vårsolens strålar som letar sig ner mot marken, skulle jag stanna.  Med mina armar utsträckta skulle jag ta i med all min kraft, ända ifrån tårna. Och jag skulle skrika. Ja, oj vad jag skulle skrika. Ett sådant där befriande skrik. Ett riktigt vårskrik. Gärna gällt och högt. Åh, vad det skulle kännas skönt. Det känner jag för.