Närvarande mamma?

Ligger och håller om sonen, som är hemma från skolan idag. Han ska försöka somna om. Det tar tid. Kan han inte somna snart, så jag kan fortsätta med det jag höll på med när han ropade, tänker jag tyst. Han ropade för att han ville ha sin mammas närhet. Lite pustande gick jag upp med en önskan om att, det går nog fort. Mina tankar far iväg på allt som jag ska göra idag. Planer på saker som jag vill göra. Här hemma. Resor. Vädret. Jobbet. Plötsligt slås jag av att jag inte är närvarande. Jag ligger tätt intill min son som vill ha min närhet. Jag finns där, men ändå inte. Intressant tanke. Jag tänker ofta, vad tiden går fort. Jag vill stanna tiden. Ofta sker det, då jag tänker och inser att mina barn växer. Blir stora och det lilla inte finns kvar längre. Så vad händer nu? I ena andetaget tänker jag att jag vill stanna tiden för att få vara kvar i deras barnaår, samtidigt ligger jag här och tänker mig bort. Är frånvarande. Jag kryper ännu närmre och med en närvarande tanke njuter jag av att få vara en mamma och ha en son som behöver mig. Vill ha min närvaro. Och jag vill ge min närvaro.  I Nuet.